Tal till våren valborgsmässoafton 2009

Goderafton alla valborgsmässofirare.
Gunvor Olsson heter jag och bor med min man i Gräs.
Som ni ser är jag med i kören och sjunger hellre än bra.

Det finns många olika körer, och en sådan är Vårkören. Där kan alla sjunga, kanske inte som Pavarotti men ändå.
En morgon i ljusvårens tid sitter en av dessa körmedlemmar på altanräcket och vippar nonchalant med sin långa stjärt. När hon ser på mig med sina blanka kolbruna ögon då hoppar mitt hjärta till av lycka.
Sädesärlan har kommit och våren är här.

Ärlan kommer punktligt som efter en tidtabell, ibland någon dag tidigare eller senare, men aldrig med någon större avvikelse.
Ärlans punktlighet tyder på att hon har förbindelse med de makter som styr tillvarons mäktiga maskineri. Därför är hon i gammal bondetro en märkesfågel, och det har många betydelser när och hur man ser den första ärlan.

Helst ska hon sitta på taket och kvittra, det betyder tur under det kommande året. Löper hon omkring på marken är det ett illavarslande tecken. Allra bäst är att få se henne bakifrån, det betyder glädje, ser man hennes svarta haklapp bådar det sorg. Om man just när man får se henne håller i något föremål som är långt, får man ett långt liv, och har man gott om pengar i fickan, kommer man att få goda förtjänster det året.
Som ni hör finns det många tydningar kring sädesärlan och oss människor tror hon bara gott om och vill vara nära.

I Vårkören finns också Pavarottis välljudande små kopior, koltrastarna och de mer anspråkslösa schlagerrösterna som bofink, stare och lärka. Och inte att förglömma doakören av bl.a. blåmesar och talgoxar.
I naturen behövs ingen melodifestival, och jag skulle inte vilja sitta i den juryn och dela ut poäng, för alla har redan sin placering.

Man upphör aldrig att förundras när de första vårtecknen visar sig. Vi känner till tekniska under och medicinska mirakel, vi kan fara till månen och vi kan byta organ med varandra, klona djur och genmanipulera växter. Men hur går det egentligen till när hela naturen byter skepnad varje vår år efter år. Det kan vi varken begripa eller förklara.

Sunnemo är en levande landsbygd omgiven av glittrande vatten med jordbruk och skog med vilda djur, t.o.m. järv har spårats vid Sången i vinter.
Lyckan att få andas frisk luft, att få ”lyssna” till tystnaden, att få omslutas av mörkret på natten och få se den upplysta stjärnhimlen, det är livskvalitet av stora mått. Här i Sunnemo kan man leva sitt liv från början till slut. Det basala en människa behöver finns i bygden. Vi har vår affär, dagis, skola, små egna företag, ett flertal föreningar med olika aktiviteter, vår kyrka, Hyttgården för de äldre, Väntjänsten som är till för alla och kommunens enastående hemtjänstpersonal.

Det är glädjande att många människor från utlandet valt att bosätta sig här, deltaga i gemenskapen och berika oss med sin kultur och sina kunskaper.
Sammanhållningen är stark i vår bygd och det skapar trygghet.
Personligen har jag förmånen att få arbeta tillsammans med så många människor som helt ideellt dagligen ställer upp inom olika arbetsområden.
Det skänker stor glädje och tillfredsställelse när så många krafter verkar för att vårda och bevara det fina vi har här i Sunnemo.

Iskalla vindar blåser genom vårt samhälle i dag, normer luckras upp och omvärderas, arbetsplatser läggs ned med varsel och arbetslöshet som följd, sparkraven är enorma, förvirring och oro råder hos många människor. Även i vår kommun finns oroande exempel på att allt inte alltid är så tryggt som vi önskar att det borde vara.

Vi har alla viktiga roller att spela i samhället. En är att vi tillsammans ska värna om våra traditioner och hållpunkter i livet. Vi människor behöver detta återkommande livsmönster som ger oss trygghet och gemenskap.

I kväll t.ex. är vi tillsammans för att fira Valborg och äntligen efter en lång vinter få fira att våren är här.
Brasan kommer att tändas, elden symboliserar värme och ljus men också att vi både bildligt och bokstavligt städar bort gammalt skräp efter vintern och ger plats åt allt det nya, den livgivande värmen, ljuset och våren. Ta vara på denna ljuvliga tid och allt vad naturen har att ge och ta hand om varandra.

Jag vill avrunda nu med Dan Anderssons dikt Vårkänning:

Jag vet var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar -
jag har sett var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider…
Jag vet alla vägar för vattnet
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnande skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

¤

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare -
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar -
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra,
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom…

Nu föreslår jag att vi utbringar ett fyrfaldigt leve för ”i alla bemärkelser” ljusare tider, för våren och för Sunnemo.
De leve! Hipp hipp, hurra, hurra, hurra, hurra!

Glad vår och
Tack för mig!