...och så förstås
vårtalet, som du kan läsa i sin helhet här nedan!
Vårtal i Sunnemo valborgsmässoafton 2007
av Margareta Samuelsson
Det är en stor ära för mig att få hålla vårtal i Sunnemo och det är många
tankar som far genom huvudet om vad man ska prata om en sådan här dag. Våren är ju
lika förunderlig varje år eller blir mer och mer förunderlig ju äldre man blir. Att
följa alla blommor som slår ut sina knoppar allt från tussilago och blåsippor (ja de
finns faktiskt i körsbärsskogen på Noretorp) till hela vitsippsbackar och
liljekonvaljedungar. Detsamma gäller ju fåglarna.
Hur fascinerande att se första bofinken eller sädesärlan för att inte tala om tranorna
som snällt stannar kvar hela sommaren. Även skogen är ju också är full av fågelsång
nu för tiden om våren.
Jag minns vårarna i Sunnemo när jag var liten. Stor folkfest var det när vattnet
släpptes på från hyttdammen till trärännan i dalen och timret från Busken eller
Sången flottades genom hela dalen ut i Grässjön. Karlarna stod med långa båtshakar
och såg till att timret inte fastnade.
Jag minns också en vår, jag var kanske 9 år eller så. Det var en så varm Kristi
Himmelsfärdshelg att vi promenerade ned till Älvros och tog årets första dopp. Jag
minns den dan som en av de lyckligaste i min barndom. Jag bodde ju på gamla skolan då.
Pappa hade kommit till Sunnemo, som han förresten först trodde skulle uttalas Sunne'mo,
som ung folkskollärare och kantor. Han gifte sig med prästens yngsta dotter från
Noretorp, som alltså är Sunnemo gamla prästgård.
Det är på Noretorp jag bor när jag nu för tiden är i Sunnemo. vilket jag är ganska
ofta. För mig är det så tydligt att det är i Sunnemo jag har mina rötter. När mina
barnbarn är på Noretorp är de sjätte generationen som bor där. Mina morföräldrar
kom dit 1887 som nygift prästfolk. Dom stannade där till 1931, alltså 44 år. Min
mormor tog dit sina föräldrar som också bodde där sina sista år. Jag har tänkt på
det så många gånger när jag varit uppe på natten i det gamla huset och kokat välling
åt något skrikande spädbarn att här har många kvinnor före mig i många
generationer gjort samma sak och man känner sig som en i kedjan av alla dessa kvinnor.
Ändå är det så tydligt hur tiderna har förändrats. När min mormor kom till Noretorp
som
nygift 25 årig prästfru gick hon till Nore för att hälsa. Hon var då klädd i en
klänning som var chokladbrun och körsbärsröd, hade halvvantar och parasoll. Gamla fru
Kolthoff, som själv var prästdotter från Noretorp, förklarade då att så kunde en
prästfru inte vara klädd. Efter detta var mormor klädd i svart eller möjligtvis grått
resten av livet.
Apropå svart och apropå ändrade tider så gick min mormors mor i fotsid svart klänning
och suckade hela långfredagen har mamma berättat.
Sunnemodalen är ju även objektivt, tror jag, bland det vackraste Sverige har att bjuda.
Att stå vid Lidsbron och titta söderut över den glittrande vattenytan en sommardag
eller stå en stilla vårkväll vid Noret och titta ut över Rådasjön när norrhimlen
färgas rosa är bland det vackraste jag vet. Att stilla glida fram genom Noret i en
roddbåt och lukta på pors, titta på näckrosor eller följa en bäver tills den dyker
med sitt plask en sommarkväll är otroligt fridfullt och läkande för själen. Det
tragiska nu är ju att Blindnoret som går nedanför landsvägen, den finaste delen av
hela Noret, är igenslammat av sandmassorna sedan raset för tre år sedan. Man kan
alltså inte längre ro där. Jag hoppas verkligen att Hagfors kommun inser vilken
förlust detta är och att dom så fort som möjligt muddrar där så att vattnet kan ta
sig fram igen. Dom gör ju så fint i Långbacken nu och man hoppas att Noret är nästa
steg.
Det finns mycket som är förknippat med våren i Sunnemo. När björklöven är som
musöron
går slommen till under några få dagar. Dvs den leker då och man kan då glida ut i en
roddbåt vid 11 tiden på kvällen försedd med en bred håv och langa slom. Det brukade
vara eldar längs stränderna och det var verkligen en alldeles speciell stämning. Slom
är alltså en liten laxfisk på kanske en halv decimeter. Man knapersteker den i smör
med litet ströbröd och äter den nystekt med hårt bröd. Underbart! Jag hoppas
verkligen att några fortfarande håller slomfisket vid liv. Det vore för sorgligt om den
traditionen skulle försvinna.
Ett annat vårminne från Sunnemo är när vi fick följa med Sture Johansson urtidigt en
vårmorgon till skogen. Vi fick då höra tjäderns kluckande och se en massa orrar. Jag
tror att det var precis vid den här tiden. Detta glömmer jag aldrig. Tack Sture!
Det finns alltså väldigt mycket här runt oss att ta vara på, upplevelser som går
långt utöver det vi ofta strävar efter. Det är förresten inte bara upplevelser som
är värt att ta vara på. Jag vet ingenstans det känns sådan frid som vid kyrkbacken i
Sunnemo en lördagseftermiddag. Det är inte för att jag börjar bli gammal som jag
känner så. Det har jag gjort i hela mitt liv.
Nu är våren här igen och sällan såg vi en så tidig vår och jag tycker verkligen man
ska unna sig att njuta av den underbara tid när ljuset kommer tillbaka och allt vaknar
tillliv. Det finns så mycket elände och lidande på så många ställen i världen och
så stora problem med hur vi ska hantera vårt sätt att leva så att vi inte föröder
vår miljö och våra resurser. Vi får väl var och en försöka dra vårt strå till
stacken så gott vi kan och samtidigt vara lyckliga över att vi lar vara tillsammans vid
ännu en valborgsmässoafton på Gubbkroken.
Vi hälsar nu våren med ett fyrfaldigt leve
Leve våren Hurra Hurra Hurra Hurra
|
