Talet till våren, 30 april 2005
När jag fick frågan om jag ville hålla vårtalet här i Sunnemo så tvekade
jag inte en sekund. Det var en anledning få komma hem! Hem, ja! Även
om det har gått mer än 20 år sedan jag flyttade härifrån så är fortfarande
Sunnemo, hemma! Det är egentligen märkligt att bygden inte vill släppa
taget om en. Eller är det egentligen märkligt? Kanske inte! Det är ett
otroligt fint ställe att växa upp på. Här finns en hel bygd befolkad med
trevliga människor. En bygd placerad vid ett glittrande vatten omgivet av
en djupgrön skog.
Att vara sunnemoing är det samma som att vara stolt över sitt ursprung.
Själv brukar jag svara när folk frågar vart jag bor, att; jag bor i Storfors
men är från Sunnemo. Det är lätt att känna glädje över att komma från
denna trakt.
Här i Sunnemo finns det en medvetenhet och intresse för vår historia.
Detta visade sig inte minst redan 1928 då hembygdsföreningen bildades.
1953 kom boken Sunnemo Socken ut vilket då var en mindre sensation
då få böcker av denna typ fanns. Denna bok kom att stå modell för
många hembygdsböcker runt om i landet. Sen kom boken Sunnemos
historia. Den är helt suverän!
Ett otroligt bra exempel på sunnemoingarnas kreativitet och .
engagemang för sin hembygd var jubileumsåret 2003 med alla aktiviteter p
som pågick detta år.
Hyttgården byggde inte sig själv.
Den här kreativiteten bådar gott inför framtiden.
Ett vårtal skall ju traditionellt innehålla några ord framtiden. Våren är ju
den tid när vi gärna blickar framåt. Vi har den bästa årstiden, sommaren,
framför oss med semester, bad i Lidsbron och fisketurer till Sången eller
Busken.
För att inte tala om att få sitta under lönnen vid Sunnemo glasskafe som
har blivit mina barns absoluta favorit när vi hälsar på. Åker vi härifrån på
sommaren utan att besökt glasskafeet kan jag räkna med sura miner och
en serenad av klagomål i bilen hemåt.
Sunnemos framtid? Ja, hur ser den ut egentligen? Till skillnad mot andra
småbyar ser den riktigt ljus ut. Nedläggningar av skolor har varit en
följetong i länstidningarna under de senaste åren. Vår skola är inte hotad
och om jag förstått saken rätt så kommer den att byggas ut. Detta är en
styrka och kan rätt använt bli en förevändning för barnfamiljer att flytta
hit. Nu gäller det bara att det finns bostäder till dessa. Det kanske är
något att tänka på inför framtiden.
Läget på vår by är, för att använda en militär term, strategiskt! Korta
restider till Munkfors, Hagfors och inte minst länets magnet Karlstad.
Men man får ingenting gratis. Om bygden skall överleva så krävs ett
engagemang. God publicitet i pressen, aktiva människor, ideer och ett
rikt föreningsliv. Och mycket av detta har vi redan.
Snart skall vi gå för att tända brasan och det kanske kan vara intressant
att veta varför vi gör det -egentligen. Så nu lämnar jag framtiden
liten stund och gör ett nedslag i historien.
Att bränna våreldar är en djupt rotad tradition med rötter långt tillbaka i
tiden. Men i våra trakter är det är det bara Valborgsmässebrasan som
har överlevt. Runt om i landet brändes brasor på olika tidpunkter för att
fira vårens ankomst eller av andra anledningar tillsammans med vissa
riter för att jaga bort övernaturliga varelser och rovdjur innan man släppte
ut djuren på bete. Ofta sköt man, förde oväsen och skrek vid brasan.
Gärna tillsammans en stor portion brännvin. Det gäller att ta tillfällena i
akt att få anledning att festa.
Här i Sunnemo har det åtminstone vid två andra tillfällen bränts brasor
förutom vid Valborg som har syftet att jaga bort ondskan från bygden.
Påsken firades med att tända eldar. Man färdades till ett högt berg och
högg ner skogen till ett bål. På påskkvällen drog karlarna från en eller
flera gårdar upp tillsammans på berget tände brasan, stojade och drack
och förde allmänt oväsen. Anledningen var att skrämma bort häxor och
annat skrömt. Idag har väl detta ersatts av fyrverkeri och påsksmällare.
Tömtberget var en sån plats där många påskbrasor brunnit.
Den 16 maj ropades Per-grinus. Då skrek man "Per-grinus, bind dina
hundar i band". Man gick upp på de högsta bergen och ropade detta
samt tände stora eldar. Det var ett väldigt oväsen på ett sådant berg den
natten. Vargarna skulle inte bita korna under sommaren. Och Per-
grinus? Jo, det var den lede själv!
Dessa eldar har idag bytts ut mot Valborgsmässebrasan.
Och oväsendet har bytts ut mot körsång.
Kyrkan har aldrig tyckt om dessa riter med rötter i hedendom. De flesta
av vår högtider som lucia, julen och midsommar är från början högst
folkliga och sprungen ur en urgammal tradition. Lösningen var att från
kyrkan, genom diverse knep, sätta en kristen prägel på dessa dagar.
Valborg har namnsdag i morgon den 1.e maj. Valborg var ett helgon.
Valborg var en anglosaxisk furstedotter som missionerade i Tyskland på
700-talet, där hon så småningom blev abbedissa. Genom att föra in
henne i almanackan och fira henne så har anledningen att fira Valborg
förändrats.
Men tiderna förändras naturligtvis. Idag har valborg blivit en del av vår
tradition. Kristendomen har segrat över hedendom. Vi tror inte på onda
makter som förr och även om vargen kommit tillbaka så utgör den inget
större hot mot vår matförsörjning. Det finns idag ingen anledning att kliva
upp på ett berg, dricka sig berusad och åkalla Per-grinus. Jo, kanske. ..
kanske för de aktiva jägarna vars älgbestånd krymper och för deras oro
för jakthundarna.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att man använde eldarna för att jaga
bort det onda, för en bättre framtid. Dagens brasa har samma
symbolvärde!
Och vare sig det handlar om Sunnemos historia eller framtid så är den
lika viktig. Det är av historien vi lär oss hur vi skall hantera framtiden.
Rätt utnyttjad kan vi tillsammans skapa goda förutsättningar för en bra
bygd att bo i. Att locka nya människor till. En bygd att leva och må gott i.
Nu tänkte jag att vi skulle utbringa ett fyrfaldigt leverne för våren och
Sunnemo - den leve hipp hipp...
Urban
Lavén
|
