Talet till våren, 30 april 2003

Dagens Nyheter söndagen den 24 oktober 1993:
Till salu: Enskilt sjöläge, Värmland, torp 80 kvadratmeter, uthus.  

Den lilla tvåradiga annonsen gjorde att jag och min man Jonas hamnade i Värmland och Sunnemo.  

Första gången vi besökte Sångessätern vid sjön Sången – eller Hyttsättra som vi lärt oss att vårt hus kallas – var det en grå, regnig, blöt och kall novemberdag. Redan vid detta första, korta besök, undrade vi: hur ser det egentligen ut här när våren kommer? Trots att varken vädret eller naturen visade sig från sin bästa sida föll vi för trakten. Vi gillade naturligtvis huset, tomten och läget vid sjön och skogen, men också dalgången och själva Sunnemo.  

Och man kan vara övertygad om en sak – gillar man en bygd en regnig novemberdag, så kommer man att älska den i maj! 

Vintern 1993-1994 är nog det år som längtan efter våren har varit som starkast. Vi hade för första gången fått oss ett eget hus med en egen täppa, och vi visste inte hur det såg ut i grönska – när det var som vackrast. Vad gömde sig egentligen under snön? Vad fanns det i rabatterna, vilka blommor var det som växte där? Och träden? Vad var det för sorter? Som boende på Kungsholmen i Stockholm var vi inte de bästa på att bedöma ett lövtomt träd och efter det se om det var en sälg eller en asp. Men nu vet vi.  

Det här är den tionde våren som jag upplever i Sunnemo. Och vårens ankomst till Sångessätern är någonting som vi har blivit experter på. En sak är säker – den är alltid sen. Vare sig vi har bott i Stockholm eller som nu på Herrhagen i Karlstad så är alltid snön kvar i skogskanten uppe hos oss – när man kan sitta på uteservering i stan.  

Vid varje tillfälle som vi är på Sångessätern skriver vi i vår ”loggbok” eller dagbok. Där anteckningar vi vilka dagar vi är där, vad vi gör och hur det ser ut och vad som händer i naturen. I vår bok kan vi följa när sälgen blommar, när sädesärlan har kommit och när isen på sjön har släppt från kanterna. Vi kan läsa när vitsipporna blommar, när björkarna har fått musöron och när ladusvalan och tornsvalan har anlänt.  

Våren 1994 – som var vår första i Sunnemo – kan vi läsa i dagboken;  

”Valborg var regnig. Vi besökte Gubbkroken på kvällen. Vi köpte Sunnemoboken, tunnbröd och korv. Catharina vann en handduk. 1 maj sken solen! Första gången vi såg Sången en vacker dag!” 

Och idag är det Valborgsmässoafton 2003. Jag kan naturligtvis inte låta bli att komma in på det faktum att kyrkan och socknen faktiskt firar 350-årsjubileum.
Vi går nu in i den femte månaden av detta jubileumsår, och för varje månad som går under det här året, kommer vi att vara många som lärt oss en hel del nya saker om vår lokala historia och om vår bygd.  

Även jag som inflyttad deltids-sunnemo-bo vill lära mig mycket mer om min sunnemohistoria. Jag vill lära mig mer om skogen jag har omkring mig, om huset jag lever i och om ängarna jag försöker vårda. 

När jag fick jubileumsprogrammet i min hand blev jag imponerad. Att alla dessa organisationer och föreningar och sammanslutningar, från kyrkan och hembygdsföreningen till fiskevårdsföreningar, skolan och idrottsklubben, gemensamt arbetat för att få ihop ett så digert jubileumsprogram är imponerande.  

Och jag är övertygad om att det arbete som läggs ner här, bland annat med anledning av jubileet, kommer att ge ett resultat. Ett gemensamt Sunnemo visar att ”här händer det saker”. Aktiviteterna i sig är en god grund för fortsatt utveckling. Sunnemo blir en plats som människor känner till som en ort som ”låter tala om sig”. Och att aktiviteterna detta år till stor del handlar om att visa bygdens historia är, i alla fall för mig, helt rätt.  

Vi behöver ha en historia och en bakgrund att luta oss emot för att kunna se oss själva i ett sammanhang. Vi vill gärna veta var våra rötter finns, var vi härstammar ifrån. Eller vi vill få kunskap om vilken bakgrund vårt hus eller trakt har. Får vi den kunskapen kan vi se oss själva som en del i en helhet.  

I mitt dagliga arbete som informationschef på Länsstyrelsen, jobbar jag mycket med marknadsföring av Värmland. Där arbetar vi bland annat med att försöka visa upp allt positivt som händer i länet. Det gör vi, eftersom vi är övertygade om att bara genom att lyfta fram det som är bra, blir man inspirerad till framåtanda och utveckling. Spiralen får då möjlighet att ta en positiv riktning. Det som sker här i Sunnemo i år är ett sådant exempel. 

Det talas visserligen mycket om att människor lämnar landsbygden och de mindre samhällena för att flytta till storstäderna för att hitta jobb eller för att studera. Det är helt riktigt, men många kommer också tillbaka och flera flyttar hit, även de som inte har någon direkt anknytning till bygden eller till länet.
Och att en bygd som Sunnemo ”Låter tala om sig” tror jag är en viktig del i att få människor att stanna i hembygden eller att flytta tillbaka hit. 

Jag själv som för tio år sedan inte ens visste att det fanns en plats som hette Sunnemo, har i alla fall nu en bit av mitt hjärta för alltid placerat här. 

Och jag vet, att trots att våren alltid kommer sent till Hyttsättra – så kommer den – och den är precis så som vi alla längtar efter att den ska vara. Ljumma vindar, ljusa kvällar, glittrande sjöar och ett löfte om en härlig sommar.  

Och nu tycker jag att vi gemensamt utbringar ett
FYRFALDIGT LEVE FÖR VÅREN!

Catharina von Sydow Carlström