Langt ôppet Älvdarlsbrika, unnagömt
imälla´ skoggbevôxten bärg å klätter
å marker, där dä fôr fanns trôll å skrömt
å råer, tömtgôbber å uttäck jätter;
där ligger Sunnmo socken, langt i norl
å ôm den socktna hannler nu de orl,
jä här på socktnas eget mål berätter.

En kan int säjj´ att socktna just ä stor
se där ett par mil lang, dä ä dä mäste,
å int vill jä just skräpp att fôlk , som bor
i socktna, ä te räckten mä de bäste.
Men människaen, de ä som socktna ä:
på juftna sten, på yta môs å trä
som jufft i sprôckan ha slejj stadit fäste.

Å tåcken som dä låter, deras språk;
som när e fôr far ner för tvärbratt haller
å som när sjöan vinterti slôr råk
å som en blås i graner å i taller.
Dä låter gammelmodit, dä ä sannt
men sunnmofôlk de tycker dä ä grannt
som prästkraver i mogen klövervaller.

Ha du sett Sunnmo kanske, nôen gang?
Ôm du int ha´et, far dit en sômmer!
Å skull den vägen ågg bli aj sô lang
sô tänker ja du fala allri glômmer.
Te se hôss bärja går i grönt å grått
å tjärnan ner i därldan glyser blått -
ja, jä ä rädd du dej fördärva glômmer.

På vakt kring sjöan står dä ås ve ås
män ätter lanna ä dä odla fläcker,
där stecker vikan in som anner bås
å i små daler skvaschler dä små bäcker.
Där alderbohl å vibohl står på lur
ilag mä björkan ner mä bärjas mur
sô fint å tätt som reckti trägålshäcker.

I metten åtå socktna körka står
bygd åtå trä, i öst å väst ho vetter.
Å att den körka int va bygd i går
syns på en plåt som över dörra setter.
Där står dä: sextonhunnrafemtitre,
satt i de väggan ä dä gôrstark ve;
jä tror int att e stenkörk vôr nô bätter.

Där uttom körkvägga, i fre å ro
de sôver all som fôr här gått å vanner;
här ha de samles i gemensamt bo,
bå hög å låg här viler om hôranner.
Dä ä att så iblann, här på vår jol
att de som bodd iserspridd, sör å nol
en gang te slut, i körgårn får bo granner

Här ifrå körkbacken ä myck te se
för utsekta ä vi ôt kav all kanter,
i sörväst har en Grässjön, stor å vi,
i nolöst, Glihallsberg mä stup å branter.
Å Lunn, å Tömt å Björtkil - knaft jä vet
va allt dä hetter som här vitt å brett
å färggrannt skiner mot ôss, fatti fanter.

Där ha vi Lissjön, langsmal som e ôlv
han kröker sej i bôger mälla stränn´ra;
en fatter rektitt att vår Härre sjôlv
på unnlitt vis däröver hôller hänn´ra!
Dä vaffôl däfför som int Lissberg stöp
när jättan fram ur gömställa sin kröp
å nös å vrål å gnischel ell mä tänn´ra.

Ja, jä tänkt mang gangernär jä sett
valls Lissberg ligger där på lur, å drömmer
att dä ä skrôvit bra; allt gammert, lett
ä bônna mä den nye tias tömmer.
Men däfför dôger nåck int te å tro
att jättan stanner allti i sitt bo -
nä, de kan vakten å bli etter grömmer.

Ja, dä ä gôtt å vet, dä finns ett ställ,
en litten vacker fläck på den här jola
dit själa nôen gang kan flöckta ställ
när dä blir skômt å môrlna går för sola.
Da blir dä helt allt dä, som va förstört;
da blir dä ljust ôm dä va aj sô mört,
å sönnavär ôm dä va piskkall nola.

Emil Fredriksson var född på Soldattorpet Etternäs under Lidsberget och son till gamle "Fritiof på Näs". Emil Fredriksson utvandrade till USA 1910. I Svenska Tribunen - en av de svenska tidningarna i Förenta Staterna - var år 1923 införd en dikt av Emil Fredriksson med titeln "E vis´ ôm e´Värmlandssocken". Dikten blev belönad med ett andra pris vid en tävling  som ett svenskt samfund i Chicago hade anordnat. Sommaren 1952 sände Fredriksson i ett brev till goda vänner i Sunnemo dikten i något avkortat skick och skriver bland annat: "Jag vågade inte vänta så länge som till årets slut, man vet ju inte vad som kan hända under de månader, som ännu återstå av 1952". Fredriksson avled den 13 december 1952.
(från boken SUNNEMO SOCKEN, 1953)