I samband med förbättring
av vägen från Sunnemo mot Hagfors under år 1998, utfördes en del undersökande
utgrävningar i samarbete med Karlstads Museum. Man fann då vid Lidsjöns norra ände
rester av det som ansvarige arkeologen Hans Olsson betecknar som den äldsta boplats man
dittills funnit i Värmland. Den daterades till tiden för 8500 - 9800 år sedan, alltså
från jägarstenåldern. De spår människorna lämnat efter sig bestod bland annat av
djurben, hasselnötsskal och avslag av flinta och kvarts. Fragment av älg- och bäverben
och även fiskben återfanns bland rester av jordugnen (kokgropen). Detta visar oss något
av stenåldersfolkets föda. Någon kringvandrande familj hade funnit denna plats vara
lämplig att slå sig ner på. Om detta var permanent eller om man återkom vissa
jaktperioder vet vi inte.
Ovanstående fyndplats är det första exemplet på bebyggelse längs Lid- och
Grässjöarna, men efterhand utökades denna längs sjöarnas stränder. Ett minne från
bronsåldern ges genom rester av två gravar uppe på Lidsberget. Från järnåldern för
ungefär 2500 år sedan, då de döda begravdes i högar, återfinns exempel vid
Grässjöns sydöstra område.
Bebyggelse i denna del av socknen är också den tidigast dokumenterade i skriftlig form.
En bosättning här omtalas i medeltida handlingar från år 1428. Jordeboken från år
1602 nämner några andra av de tidigaste bosättningarna i Gräs; hemmanen Rud, Tjärn
och Håkanbol finns där uppräknade. I tidiga skattelängder omnämns också Duvenäs,
Tutemo, Björkil och Lid.
Förutsättningarna för livet längs sjöarna var bruket av de sedimentära jordarna -
rester från den tid då Storvänerns yta var åtskilligt högre än de nuvarande
sjöarnas. Dock blev de bästa områdena tidigt brukade och trycket efter jord allt
större.
Ett komplement till jordbruket uppstod under 1600-talet i och med den hytta som
borgmästaren i Karlstad, Johan Börjesson, år 1640 lät uppföra. Vår bygd var
visserligen ingen järnmalmsbygd, men här fanns en annan viktig råvara, skogen, som i
milor förvandlades till träkol. Ytterligare en viktig faktor fanns här, vattenkraften,
som krävdes till hyttans process. Tutemohyttan, senare Sunnemohyttan, medförde ett
verkligt uppsving för bygden. En kyrka byggdes även. Den invigdes 1653. Hyttan blev en
av Värmlands viktigaste och kom att producera järn fram till 1887, då den i konkurrens
med nyuppförda verk i Hagfors och Munkfors lades ner. Industriarbetarna fick nu pendla
och en del valde att flytta in till tätorterna. Skogsarbete blev en allt viktigare del av
näringslivet, men efterhand som detta mekaniserades blev antalet yrkesverksamma allt
färre.
Vid tiden för Sunnemohyttans nedläggning var de goda åkerjordarna för länge sedan
bebodda och man hade också sökt sig ut i skogsområden, för att där röja sig en
markbit. Det kunde vara "Öst på skogen", vid Skärgen eller andra områden,
som kanske först varit sätrar till bygdens bönder. Det var dessa bosättningar som
sedan först kom att överges, då den nya tiden förvandlade "Jordbrukssverige"
till "Industrisverige". Torpen kom då i många fall att omvandlas till
fritidshus.
Ytterligare en säkerhetsventil fanns för det befolkningstryck som uppstod vid
1800-talets slut, nämligen emigrationen till Amerika. Rykten började spridas mer och mer
vid 1800-talets mitt om möjligheten att fritt få tillägna sig jord i Amerika. Och
som sagt, tillgång till brukbar jord var i det närmaste en livsnödvändighet för ett
anständigt liv. Å andra sidan medförde detta många svårigheter - en svår resa till
ett okänt land och risken att man aldrig mer skulle få återse de nära och kära. Valet
var svårt, men år 1868 reste de första över. Det var tre arbetare från Bosjön, som
då tillhörde Sunnemo socken och Duvnäsfamiljen Jan Jansson med fru och dotter.
Mer uppseende väckte dock den resa som företogs året efter. Den unge pastorn Olof
Olsson samlade då en grupp på ungefär 250 personer omkring sig och emigrerade till
Kansas prärier, där man grundade staden Lindsborg. Endast en liten del av denna grupp
var dock från Sunnemo, förmodligen 14 stycken.
Under följande år fortsatte framför allt yngre personer att emigrera. I allt blev
Sunnemoutvandrarna 305 stycken efter officiella siffror. Denna uppgift ska dock kunna
ökas något med hänsyn taget till de som av olika anledningar inte registrerades av
prästen i socknen.
Både arbetstillfällen och bosättningsplatser kom relativt snart att ändras, bort från
prärieområdena. Den framväxande industrialismen i USA medförde att området runt de
Stora Sjöarna drog till sig de nya emigranterna och framför allt Minneapolis blev
centrum för många Sunnemobor. Kulmen på emigrationen ägde rum vid 1900-talets början
för att sedan stanna av under de dåliga tiderna på 1920-talet.
Sverige har världens äldsta kontinuerliga folkbokföring och uppgifter härifrån
publicerade genom Tabellverket samt senare forskning, t ex L. Andersson Palms
"Folkmängden i Sveriges socknar…" gör att vi kan avläsa
befolkningsförändringarna. År 1571 uppskattas 45 personer bo inom socknen, vid
1600-talets slut 400 stycken och vid nästa århundrades slut ungefär 1000 personer.
Folkmängdens storlek fortsatte sedan att öka under hela 1800-talet och nådde 1880 ett
antal av 2217 personer. Då sekelskiftet till 1900-talet passerades hade en period med
innevånarantal över 2000 personer lämnats, och en befolkningsminskning satte in.
Stegvis blev vi färre inom socknen och vid utgången av år 2004 fanns här allt som allt
727 personer. Vi är tillbaks till samma antal som under 1700-talets första hälft!
Brukbara marker var alltså en första förutsättning för bebyggelsen i socknen. Husen
var timrade och var ofta belägna i övergången mellan åkermark och skogsmark. Någon
enstaka uthusrest från 1600-talet finns fortfarande kvar. Efterhand som näringslivet
förändrades blev så också fallet för bebyggelsen. Små skogsarbetarbyar bildades, som
vid Sund och i Magnstorp, och senare framväxte villaområdena Åsagärdet och
Sundängarna i närheten av kyrkan.
Varje kommun innehar numera en översiktsplan, där kommunen beskrivs från olika vinklar.
Kommunen sätts här också in i ett större perspektiv och vissa områden utpekas ha ett
riksintresse. I bebyggelsehänseende utpekas i Sunnemo fyra sådana områden och
dessa åtföljs också av en förklarande kommentar:
Övre Lid. "Byn hör till de bygder som framröjdes och uppodlades under medeltidens
expansiva nyodlingsperiod. Som framgår av namnet är byn belägen i typiskt
"lidläge" i dalgångens branta backsluttning."
Sunnemo - Tömte. "Området kring Sunnemo kyrka och Hyttälven utgör sedan gammalt
centrum i bygdens administrativa och industriella historia. Den timrade spånklädda
kyrkan bildar tillsammans med flera välbevarade 1800-talsbygnader en enhetlig kärna i
bebyggelsemiljön. Den välbevarade masugnsruinen minner om ortens viktigaste industri och
strax intill ligger malmkörarnas gamla raststuga, Gubbkroken, numera hembygdsgård. I
miljöns perifera delar märks framför allt de tidstypiska och traditionella agrara
byggnaderna i Tömte belägna i ett ännu hävdat odlingslandskap."
Duvenäs. "Utan att vara påtagligt gamla har dagens byggnader en traditionell
utformning och färgsättning som är betydelsefull för helhetsintrycket av miljön. Det
är i första hand samverkan mellan det ålderdomliga, kontinuerligt hävdade
odlingslandskapet och i drift varande jordbruksenheter som områdets kulturhistoriska
värde ligger."
Gräs. "Miljön består av ett flertal gårdar dels samlade på ömse sidor om den
gamla landsvägen dels på olika håll i odlingsmarkerna mot sjön. Bebyggelsen är
påfallande ofta efter äldre västsvenska traditioner med husen vinkel- eller
parallellställda kring gårdsplanen. Flera byggnader är av högt kulturhistoriskt värde
och goda representanter för det värmländska byggnadsbeståndet såsom de resliga
tvåvånings manbyggnaderna Norstugan, Olastugan och Lill-Olastugan med faluröda
träpaneler och tillhörande timrade ekonomibyggnader av olika slag." |